Sitter i en åkerkant och filosoferar framför mig ligger en av mina trognaste jaktkompisar, nä det är inte en hund utan min 222:a. När jag började jaga igen i slutet av sjutiotalet handlade det om att skaffa något som funkade. Jag hade erfarenhet av patronen sen tidigare och gillade den. Efter en del efterforskningar kom jag fram till att jag skulle ha en Varmint bössa, tung pipa och inga riktmedel. Sako hade en version av Vixen i detta utförande, 2200:- senare var den min. Vacker som en dröm och sköt otroligt små och täta grupper om jag gjorde rätt. 2200:- var mycket pengar 1980 men det var bara ta ett djupt grepp i plånboken.

Gud vad jag har blivit tråkad för denna bössa ”vad skall du med det där järnspettet till”, ”den där orkar du aldrig bära en hel dag i skogen” och vist 3,8 kg gevär känns efter att burit den en heldag. Att bössan sköt som en gud på 200 m var det ingen som ville höra på.

Var ute och jagade tillsammans med en släkting när jag såg en tjäder tupp i en tal på +150 m. Min släktings kommentar var ”den träffar du aldrig”. Skottet gick och jag såg genom kikarsiktet tuppen falla. När vi kom fram låg det en död tjäder under trädet. Några fällda vilt till och det var slutsnackat, nu började jag höra kommentarer som ”du skjuter bra med den där finnbössan”.

Nu 30 år senare känns det tryggt att sitta i åkerkanten med en pålitlig kompis, jag vet att den fungerar och levererar. Den sätter skotten med en otrolig precision ut till 240 m för jag har aldrig skjut på något vilt på längre håll. Mängden fäll villt talar för sig själv, tjäder, orre, ripa, järpe, hare, räv, rådjur, bäver och div tjafs vilt.

Vist vart det fel men resultat visar att det vart rätt.

Skitjakt på er.

Anders H